desireforhappiness.blogg.se

Innan första skoldagen var jag så sjukt nervös , jag var rädd för att jag inte skulle hitta några bra vänner, som var lika mogen som jag. Jag var nervös för att äta i en stor matsal med massor av andra människor, jag var orolig för att jag inte skulle klara av hela 1:an och falla tillbaka in i ätstörningen igen. Ja jag var orolig för väldigt mycket. 

Men nu står jag här och ska snart fortsätta min andra terminen i 2:an. Jag har 4 goda vänner som jag trivs med och verkligen älskar! Jag har bra lärare som verkligen bryr. Jag vågar stå på mig och säga vad jag tycker! Jag har klarat av allt plugg även fast jag har dyslexi samt andra tankar som spökar. Om jag skulle gå tillbaka 2 år i tiden idag så skulle jag nog aldrig trott på att jag kunde komma så här långt. 

Som sagt nu till det mer lite negativare, efter cirka nästan ett helt år i 1:an började jag fiffla med maten igen. Jag drog ner på maten i skolan, för att det märkte ju ingen hemma. Hemma åt jag som vanligt då jag kände mig extremt hungrig efter en hel skoldag, men jag hade fortfarande stor koll på vad jag åt så att jag inte åt för mycket eller så valde jag helst det nyttigaste alternativet. Motionera hade blivit ett större tvång igen, jag mådde ganska dåligt av att sitta stil en hel skoldag. Mamma tjatade på mig ibland att det var viktigt för mig att äta ordentligt då jag var ute och rörde på mig så mycket. Jag lyssnade så klar  på det men jag tyckte inte hon behövde oroa sig för jag var ju frisk nu. Mamma har alltid haft stor kontroll över mitt ätstörningsbeteende och märker på en gång då jag börjat fuska. Pappa säger där emot inte alls så mycket han tänker nog mest inom sig. 

Varannan vecka gick jag också på samtal hos vuxenpsyk, där pratade jag med en dam som jag tyvärr inte tyckte verka kunna så mycket om ätstörningar, gentemot det andra behandlarna i Varberg. Men jag behövde ju gå till någon att prata så jag fortsatte att gå dit. Dum som jag var så vågar jag inte alls säga sanningen ibland, och fortsatte säga att jag sköter mig bra både i skolan och där hemma. Men Sakta började min samtalare märka att jag var mera deppig, så hon Dick satte in en ny medicin och samtalen började bli lite lite bättre. Såklart märkte familjen också att jag började bli skörare där hemma också.  Men i skolan trivdes jag oftast väldigt bra, även fast mattankar och tvången kretsade i huvudet. Mina vänner fick mig alltid på gott humör! Då lyckas jag ofta glömma bort allt jobbigt för en stund. Mina kompisar visste delvis att jag hade varit sjuk, men det visste nog inte hur det är att ha haft en ätstörning. Även fast jag mådde mycket bättre och såg mycket bättre ut så hade jag fortfarande tankar kring mat och träning varje dag. 

Mina kompisar är så klart ibland måna om vad det äter, men det äter det de gillar, det äter tills det blir mätta, det grubblar inte om kalorier eller vad som är den onyttigaste och nyttiga. Inte heller om hur det ska komplettera maten. Jag var tyvärr alltid tvungen att komplettera om jag skulle sendan fika på rasten med mina vänner. Det gjorde mig vansinnig ibland men jag försökte glömma bort att jag fuskade, jag mådde jag faktiskt väldigt bra åndå! 

När sommarlovet kom blev jag både glad och ledsen. Tankarna svepte fram hur jag skulle klara av hela sommaren hemma? 

Men jag hade fortfarande ett väldigt bra förhållande med min familj. Vänner hade jag att kunna gå till. Detta skulle bli mitt verkliga första sommarlov på länge och jag gav mig den på i alla fall sommarlovet skulle bli något som jag mindes!

Jag både älskade sommaren och hatade sommaren på en gång. Jag älskade den för att jag kunde umgås med mina bästa vänner, åka ut på utflykter i det härliga sommarvädret! Men jag hatade den för att jag inte vågade visa mina bara armar eller  ben. Jag hade otroligt svårt att bära shorts och linne, vågade helst inte visa min bara kropp i bikini och undvek helt att bada på hela sommaren. Jag tyckte jag var för tjock för att visa mig så bar, och saknade oerhört min underviktiga kropp. Detta resulterade till att jag fick värmeutslag, massor av migrän och stark huvudverk. Men jag kämpade på med andra positiva tankar och försökte göra andra roliga saker som jag tyckte var kul ändå.

Min familj tyckte förstås att jag var konstig som aldrig ville följa med och bada, samt att jag aldrig knappt hade tunna kläder på mig då det var mycket hett ute. Det som jag klarade av var en tunn tunika, t-shirt, kjol eller byxor. Men jag önskade innerst inne att jag kunde klä mig som alla andra! men jag vågade helt enkelt inte. Som sagt nästan varje dag känner jag mig tjock andra dagar kunde jag känna mig ganska fin och smal och dom dagarna var mer positiva. Även fast mina kompisar sa självmant att ja var liten för min ålder och att det inte kunde tänkas att jag var 18 år, så trodde jag inte på orden. Tankarna och synen på mig själv styrde och tog alltid över. 

Men Sommaren blev trotts allt väldigt lyckad ändå, jag och bror åkte till Göteborg, samt åkte jag dit en gång till med mina två bästa vänner. Jag och en annan vän utmanade oss själva att cykla 23 mil till Kalmar. Ja spelade minigolf, åkte på små utflykter, pysslade, skapade, träffad vänner osv. Så sommaren blev väldigt rolig i alla fall. 

Som rubriken lyder tänkte jag prata lite om förhållandet med familjen efter och i en ätstörning. Som jag har hört av andra och vet själv så kan familjen bli ganska skört när det lever med en ätstörd familjen familjemedlem. Den ätstörda gör allt för att dölja sin ätstörning. Men  både föräldrar och syskon märker beteende och irritationer uppstår från hela familjen. De flesta föräldrarna försöker göra allt för att sina barn ska må så bra som möjligt. Men när de känner att de inte räker till, bildas det ännu mera oro,bråk, ilska och ledsamheter. 

Fortsättning följer!