Familjen och jag
Som rubriken lyder tänkte jag prata lite om förhållandet med familjen efter och i en ätstörning. Som jag har hört av andra och vet själv så kan familjen bli ganska skört när det lever med en ätstörd familjen familjemedlem. Den ätstörda gör allt för att dölja sin ätstörning. Men både föräldrar och syskon märker beteende och irritationer uppstår från hela familjen. De flesta föräldrarna försöker göra allt för att sina barn ska må så bra som möjligt. Men när de känner att de inte räker till, bildas det ännu mera oro,bråk, ilska och ledsamheter.
När jag var som mest nere i min ätstörning kan man nog förknippa mig med ett monster och ett skrikande barn som gjorde allt för att slippa äta maten, gjorde allt för att komma ut och röra på sig. Men jag hade också ljudfobi dels beror det på min tinnitus som jag haft i cirka 5 års tid nu, men också för att jag var sjukligt undernärd. Ljuden skrämde mig i vardagen och jag undvek att gå förbi platser där höga ljus uppstod. Om det uppstod "höga" ljus på den plattsen som jag befann mig på nära, kunde jag få total panik och ångest. Det var rent ut sagt ett helvete! Jag stod inte ut mer med mig själv och insåg att nu måste jag få hjälp.
Sagta men säkert fick jag komma in på ett behandlingshem i Varberg. Där fick jag hjälp med mina beteende samt att börja äta normalt igen. Sagta började min ljudfobi försvinna gradvis, samt började jag få ett bättre självförtroende. Jag började tro mer på mig själv och vågade säga mer vad jag tycke och tänkte. Jag gick upp i vikt och började faktiskt känna mig väldigt pepp på livet.
Jag hade fått vara ifrån min familj ett bra tag.Det kom på besök ibland och efter cirka 2-3 månader fick jag äntligen åka hem på kort visit, så kallade (permition). Det var nog skönt för familjen att kunna slappna av ett tag och andas ut! De visste att jag fanns på ett tryggt ställe där det fanns god hjälp och bra koll. De kunde äntligen få börja lätta på sitt hjärta och slappna av igen.
Men jag hade enorma skuldkänslor denna tid, för saker som jag både hade gjort och sagt till min familj. Men då sa min samtalare till mig, det är inte alls ditt fel att det blev som det blev. När man är i en ätstörning så är det svårt att kontrollera sig själv. Man gör saker som man egentligen inte skulle vilja göra fast ätstörningen tvingar en till det. Vi kan inte ångra saker som redan är förbi, vi måste blicka framåt istället! Dina föräldrar vet innerst inne vem den roliga Maria är, och det vill ha tillbaka den glada Maria igen.
När jag fick börja komma hem mer och mer märkte jag hur vi i familjen sakta med säker började växa samman igen. Jag blev bästa kompis med min storebror, som innan inte varit överäns med. Vi gjorde allt tillsammans! Åkte på roliga utflykter, såg på filmer, skrattade och lagade mat tillsammans. Allt var så himla underbart! Efter ett års tid på behadlingshemmet fick jag äntligen komma hem på heltid och sommarlovet hade nyss börjat där hemma. I augusti skulle jag börja gymnasiet på riktigt! Som jag missat i så många år då jag varit sjuk. Mina klasskamrater var 2 år yngre en mig men det kvittar ju då man är så pepp på livet.
Fortsättning följer!
